Är randigt för uppenbart?

Poeten älskar den som inte besvarar hans kärlek. Drivs av att älska det som är för vackert, för fint. Det han aldrig kan få. “Allt blir så lätt då. Så lätt att hitta de sorgsna orden, att finna sitt språk. I min olycka föds mina ord.”

Sångaren älskar den som älskar honom. Han står där på scen. Älskar alla runt omkring honom. Dom som ser honom, dom som älskar honom. Dom är vackrast. “Ge mig ett centrum, ge mig kärlek och jag är dig evigt trogen.”
Tills nästa konsert.

Konstnären älskar förhållandet som aldrig funkar. Det som går upp till 7e himlen ena dagen för att nästa dag vara nere i botten. Det maniska förhållandet. “Jag måste ju måla i pastell och i brunt. Måste ha hela paletten för att fånga alla färger.”

Undrar i mitt stilla sinne* vem jag är. Vad jag älskar. Vem jag kommer älska.

* Som för övrigt trots trötthet och baksmälla är väldigt kreativt om än fasligt slött.

12-15 flaskor vin, 8 personer, sällskapspel (hatar det ordet men men) och dagen efter mår ~ O ~ lite trött.

Det som är bra är väl att jag inte är speciellt nervös eller orolig. Utan mest bara ganska lugn.

För övrigt kan man säga vad man vill om när 8 pers ses och alla skall ha med sig sin egna alkohol för kvällen enbart har med sig rödvin. Antingen är vi alla rödvins-vänster-eller-någon-annan-subkulturs-wannabees eller så vet vi vad som gäller. Om alla kör rött så kan alla dela.