Det är alltid kul när man blir sedd, när nån visar sitt intresse. Och än hellre att nån berömmer.
Så när man får den där komplimangen, då känner man sig odödlig. Så bra, så stark. Man vill ha mer, man får inte nog. Man vill brösta upp sig totalt för den personen…
Så funkar det inte, nåt brister. Oersonen i fråga tyckte att man bara hade en fin skjorta, skrivit en sak bra. Inget mer, inget mindre.
Att det då skall vara så svårt att nöja sig. Att ta till sig av komplimangen och inte vilja ha personens hela kärlek. Att bli besviken för att hon eller han inte är jättenyfiken, att dom inte vill veta allt och inget om en.
Då kommer antiklimaxet och man blir nästan arg.
- Tack för den du! Du älskar inte mig.
- Jag sa ju bara att du har en bra blogg.
- Precis. Du älskar inte mig!
October 18th, 2005 at 14:13
Vad lustigt det här blev nu. Jag läste din blogg för första gången idag och blev fångad och har läst inläggen på förstasidan. Jag gillar din blogg, men det kan jag ju inte säga med ett sånt här inlägg som min premiär i din blogg. Snopet :-)
October 18th, 2005 at 14:27
Men är det inte lustigt att vi alla har ett så enormt stort behov av att bli bekräftade?!
Nyckeln är att ge sig själv allt det där som man tror och förväntar sig att andra ska ge en. Ömhet, omtänksamhet, hänsyn till sig själv. Vara lyhörd för sina egna behov och önskningar. Alltså om det är bra för en att gå en promenad varje dag och man har det behovet så ska man ge det till sig själv och inte förvänta sig att någon annan ska föreslå att man ska ut och gå.
Eller??
October 18th, 2005 at 17:48
hörru raring, du har hört talas om att äta kakan och ha den kvar va? *haha*
kramkram!
October 18th, 2005 at 23:12
dilona:
Hoppas du fortsätter läsa, trots att du inte älskar mig. Inte ännu i alla fall.. ;)
Helene: Du har verkligen såååå rätt. Kanske till och med ska man fråga nån man gillar om den personen vill gå med.
Vandrarvild:
Klart jag har.. Bara du berättar hur man gör så lovar jag att göra det jämt. :D