Vi var ett bra team. I alla fall så länge vi inte var stressade, eller pressade. Eller hade för mycket tid. Eller de gånger vi hade för lite tid. Eller då vi var ensamna. Hungriga. Trötta. Vi var inte så bra när vi hade en tid att passa, eller när vi skulle upp.

Eller när vi var med min familj. Eller med mina vänner.

Vi var inte alls bra när vi skulle tycka om nåt, inreda, gardiner eller annat. Då var vi rent ut sagt usla. Vi hade till och med svårt för att tycka olika om en film eller om musik. Eller nån annan fråga.

Men vi var ett bra team. När vi var bra. Synd att vi sällan var det.

Och nu, när man tänker tillbaka undrar man.. Vad fick oss att fortsätta försöka? Vad fick oss att klamra fast. Kanske var vi rädda för att vara själva. Därför blev vi symbiosa. Och då måste man alltid tycka samma, vara samma. Annars slits man itu.

Det händer fortfarande att jag kan sakna henne, konstigt nog kanske. Eller snarare saknar jag nog oss. Men vi var ju ett bra team. Nån gång ibland. Väldigt sällan.

Men mest är jag bara glad över att det är över.