Det har funnits tillfällen i mitt liv, mitt tidigare liv, där jag fastnat i ett nät av lögner. Där jag inte kunnat stå för en sak, sagt en liten liten lögn som sen växt helt utanför sina propetioner. Ex-K har, minst sagt, fått uppleva när jag ljuger så för mig själv.

När jag i våras kom till noll-läge. När det inte fanns några lögner kvar. Då var det skönt. Då var jag hemma. Känslan var som att komma i hamn efter en lång och hård seglats. Att hitta en plats som är lä. Där det inte blåser. Men nu märker jag att det är nu det svåra arbetet har börjat. Att vara helt ärlig, att säga vad man tycker. Vad man känner. Så lätt att falla tillbaka till sån man varit. Men jag skall inte. Jag skall inte ljuga. Aldrig mer. Skall inte ens utsätta mig för de situationerna.

Ta tag i saker direkt. Vara ärlig och inte skämmas eller skrämmas. Tror man borde vara gammal nog för det nu. Att börja vara helt ärlig mot sig själv.

Det är dags!